Alma-Lena

Pastor Jean kunde inte utvisas igår. Polisen kom tillbaka på natten med honom och han befinner sig nu på förvaret i Flen igen. Troligen vågade de inte fullfölja eftersom nätverket kring Jean Kabuidibuidi snabbt mobiliserades. Vi gör alltså skillnad!!! Läs mer här och här.

Nu är man maktlös i en liten stuga i nordligaste glesbygden. Jean Kabuidibuidi har hämtats från sitt förvar för att utvisas precis nu. Inte ens advokaten fick veta något och han vet inte heller var Jean är just nu. Be för att detta ska bli ett i raden av misslyckade avvisningsförsök. Kan ni göra något annat också, gör det!

Uppdaterat 21:05

Det verkar som att utvisningen sker från Örebro flygplats. Aktivister är på väg dit just nu. För kontakt, ring Stefan Svärd på 0704922310.

/Alma- Lena

Pastor Jean utvisas just nu

Styrelen för IF-Metall Malmfälten sammanträder via nätet med halva gruppen i Kiruna och halva i Malmberget

Jag har just träffat styrelsen för IF-Metall, Malmfälten, fast de vill påpeka att de är de gamla förbunden Gruv 4:an och Gruv 12:an i Malmberget/Gällivare och Kiruna. Tomas Nilsson är deras ordförande och han är också den riksdagsman från Norrbotten som svarade på mitt mejl om Öppet Landskap eftersom migrationspolitk intresserar honom.

IF-Metall Malmfälten fick besök från stiftelsen Expo i höstas ungefär samtidigt som denna blogg och detta nätverk tog form. De hade bjudit in honom eftersom de upplever att Malmfälten, som tidigare varit relativt förskonat från främlingsfientlighet börjar förlora denna inställning. Speciellt märks detta bland unga arbetslösa män.

Jag har börjat jobba på en Pecha Cucha- presentation som jag visade och berättade om Öppet landskap och upprinnelsen till detta nätverk. Styrelsen är helt överens om att vi måste börja informera allmänheten om hur migrationspolitiken bedrivs i verkligheten. Vi är många som har gått omkring och trott att Sverige är ett generöst land och när man börjar undersöka saken märker man ett närmast systematiskt närmande till främlingsfientliga krafter i den praktiska migrationspolitiken.

Samma iskalla inställning mot asylsökande märktes när Ny Demokrati härjade landet i början av 1990-talet då den förfärliga händelsen med Jeton och Mylinda 10 och 6 år gamla(om jag minns rätt)* fick mig att förstå att svensk migrationspolitik är rutten och styrd av Ny demokratis fåtaliga anhängare snarare än riksdags- och folkmajoriteten.

Nu har Sverigedemokraterna tagit sig in i riksdagen och samma anpassning till deras lögnaktiga retorik märks i flyktingpolitiken som det tidiga 90-talets politk anpassades till Ny demokratis åsikter. Då hade vi 90-talskrisen, nu har vi kris för euron och dessutom en regering som bara sänker skatter för dem som har det bra, säljer ut gemensam välfärd och försämrar på alla gemensamma områden i samhället. Då vaknar den bruna sörjan till liv och i stället för att se sambandet låga skatter=sämre välfärd, ser man det falska sambandet  invandrare=sämre välfärd.

IF-Metall Malmfälten vill samarbeta med oss om att starta en bred kampanj mot främlingsfientlighet och för information om det verkliga läget. Kostnaden för en inhuman asylpolitik ska redovisas och främlingsfientligheten motas i grind. Det blir en större sammankomst senare i vår med inbjudna talare från bl.a riksdagen. Idéer mottages gärna! Hur ska vi nå ut i media? Hur nå arbetslösa? Konkreta och kreativa förslag saknas ju inte här, så tänk på detta.

Men nästa steg nu blir en gemensam debattartikel som jag och Tomas Nilsson ska skriva i veckan./ Alma-Lena

*Se kommande inlägg

Man kan ibland tappa modet när det verkar som om inget vi gör förändrar migrationsverkets myndighetsutövning, men detta fall visar att det gör skillnad om man engagerar sig i stället för att sitta hemma och oja sig i ensamhet. Och du som läser det här har ju valt att inte sitta och oja dig i ensamhet!

/Alma-Lena

Vi vet att specialchartrade plan, långa tider inlåsta i förvar och specialkommenderade poliser på obekväm arbetstid kostar mycket. Nu verkar det också ingå mutor i migrationsbudgeten. Stefan Swärd har förtjänstfullt belyst frågan och dessutom lyckats få igång journalister på riksmedia som undersöker uppgifter från trovärdiga källor om mutor till gränspoliser för att de ska ta emot deporterade asylsökande från Sverige. Läs mer här.

/Alma-Lena

Tomas Nilsson riksdagsman för (s) och ordförande i IF-Metall Malmfälten. Foto: Lina Norberg-Juuso

Tomas Nilsson är ordförande för IF Metall, Malmfälten och sitter i riksdagen som suppleant med plats i socialförsäkringsutskottet. Han svarade direkt på mitt mejl i julas och ville träffa mig i Kiruna när han var hemma i Malmfälten (han bor i Gällivare) för sitt fackliga uppdrag.

Som vid övriga träffar med riksdagsmän skrev också jag ett brev för hand. Jag använde reservoarpenna och kalligrafistift, inte lika fint som Carolines, men ändå mer personligt än ett mejl. Så träffade jag Tomas Nilsson på IF-metalls expedition i Kiruna. Där berättade jag om Öppet landskap och varför jag engagerar mig och tog både i brevet och i samtalet upp Jean Kabuidibuidis situation. Journalisten Lina Norberg-Juuso var med, inbjuden av mig, och det blir snart reportage i NSD om Öppet landskap och detta möte.

Precis som de övriga mötena med riksdagsmän var mötet med Tomas Nilsson mycket positivt, så positivt att han direkt inbjöd mig till att komma till ett styrelsemöte 20 februari för att informera om migrationsfrågor och engagemang för människovärdet eftersom han vill driva dessa frågor via facket också. Han ville också försöka prata med själve Tobias Billström vid fikabordet i riksdagen någon gång. Dessutom föreslog Tomas Nilsson att vi ska skriva en gemensam debattartikel i ämnet som vi hoppas kommer upp på de stora tidningarnas debattsidor.

Genom Lina Norberg-Juuso fick jag också reda på ett sammanhang i Kiruna där jag ska presentera Öppet landskap och lagliga aktioner mot Sveriges och Schengen-områdets nuvarande migrationspolitik inför en blandad åhörarskara under 6 minuter. Vi var alla tre överens om att gemene man inte vet hur inhuman Sveriges migrationspolitik är just nu.

Kom gärna med förslag på vad jag ska ta upp vid dessa tillfällen.

Nu återstår som vanligt att fortsätta med våra aktioner och be för Jean Kabuidibuidi och alla andra som hotas av omedelbar deportation till ett osäkert öde. Vi som tror på bönens makt borde också be mycket för dem som sitter i Riksdagen. Vi har säkert fått möta de riksdagsmän som är mest positiva till de frågor som Öppet landskap vill belysa, men det är ändå hoppfullt att dessa finns i Sveriges högsta beslutande organ. De har ett tufft uppdrag där bön och varma tankar inte sitter i vägen. /Alma-Lena

Som många av er redan vet, gav domstolen avslag på Jeans överklagan om förvarstagning. Han är därmed fortsatt förvarad i Flen fram till nästa avvisning är planerad i mitten av februari.

Nu inne på femte månaden mellan fyra väggar.

Förvaltningsrätten i Stockholm har hand om en av landets tre migrationsdomstolar. Tunnelbanan till Gärdet, sedan en kort promenad nerför backen och till vänster in på gatan bredvid TV4-huset ligger den.

Inne i foajén hade cirka 40 personer samlats för att visa sitt stöd för Jean. TV4 var också där med en kamera, samt en reporter från tidningen Världen idag. Vi andra var dels från Jeans kongolesiska församling, Elimkyrkan och andra som engagerat oss för Jeans sak.

I foajén utanför domstolssalen

Tv4 är på plats

Vi fick komma in och lyssna allihop. Där fanns rader av stolar. Vid huvudbordet satt en domare och en sekreterare, till höger om dem från åhörarna sett satt polisens representant, och till vänster Jeans advokat Claes Strömwall med en tolk (Jean talar utmärkt svenska, men hade väl i denna pressade och viktiga situation valt att uttrycka sig på sitt modersmål).

Från vänster: tolken, Jeans advokat, domaren, polisens representant

Efter fem minuter eller så kom Jean in med väktare. Det fanns i rummet också två väktare vars uppgift av allt att döma var att hålla vakt på åhörarna. Domaren bad oss att stänga av telefonerna så att de inte skulle störa. Några twittrade från mötet, men med ljudet av. Jag fotograferade bara i början och i slutet. Därför får ni nöja er med situationsbilder.

Domaren presenterar de närvarande. Hon uttalar flera namn och titlar fel. Det ger mig intrycket att ärendet är nytt för henne, varför det som sägs kommer att ha extra tyngd (därmed sagt ifrågasätter jag inte domarens kompetens på något sätt). Därefter yrkar advokaten kort att Jean bör sättas på fri fot, medan polisen yrkar att han bör stanna kavr i förvar.

Advokaten börjar sedan att ställa frågor till Jean. Meningen tycks vara att upplysa domaren om sakläget från Jeans synvinkel. De går efterhand alltmer specifikt in på att handla om förvarstagningen och Jeans uppfattning om utvisningsbeslutet.

Advokaten frågar Jean var han bor, i vilken kommun och på vilken adress, och om Jean har för avsikt att bo där om han skulle bli släppt ur förvaret i väntan på utvisning. Han frågar om Jean har tänkt gömma sig i Sverige.

- Är du mentalt införstådd med att du måste lämna Sverige för Kongo, frågar advokaten.

Jean svarar ja, det är han. Advokaten frågar om Jean har någon plan för hur han ska göra när han kommer hem till Kongo. Jean svarar: Problemet är att jag måste få ordning på mitt liv.

Jag undrar om det är en eftergift åt Migrationsverket att advokaten kallar Kongo för Jeans “hem”? Han har inte bott där på över nio år.

Jean berättar vidare att pastor Stefan Swärd gett honom erbjudande om arbete i Sverige (samarbetet mellan den kongolesiska församlingen och Elimkyrkan är ju gammalt och föregick polisens gripande av Jean i oktober).

- Kommer du att finnas tillgänglig för polisen när det är dags att åka, frågar advokaten.

- Javisst. Jag är tvungen att samarbeta med dem, de är ju de svenska myndigheterna, säger Jean.

Advokaten frågar hur det drygt fyra månader långa frihetsberövandet under häktesliknande former påverkat Jean. Jean berättar att han har svårt att sova, att han fått mediciner för det, att det är en annan sorts mat där än han är van vid och att han äter den motvilligt, att han inte mår bra så länge instängd mellan fyra väggar. Han säger att han saknar många personliga tillhörigheter som bara han själv kan hämta.

Jean betonar att det är han själv som kontaktat polisen under tiden som har var i frihet. Det borde, menar han, visa att han inte har för avsikt att gå under jorden.

- Det är viktigt att domstolen tror på mig nu.

Här får Jean ganska stort utrymme att själv beskriva sin situation. Jag tänker på två svenska medborgare som nyligen suttit i en afrikansk domstol och pläderat för sin frihet, journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye. Det är omvända världen, men så likt, så mycket 2012 och vår tid.

Nu är det polisintendentens tur, och han börjar med att fråga Jean varför han blev högljudd på planet vid det första utvisningsförsöket. Jean svarar att han hade dödsångest då. Nu har han förberett sig psykiskt på att dö.

Polisen frågar sedan om ett tidigare tillfälle då Jean har kontaktat polismyndigheten för att få klarhet i en ekonomisk fråga, om utbetalning av dagersättning från Migrationsverket. Jean säger att pengarna var ett av flera skäl till att han kontaktade polisen vid det tillfället.

Jag funderar på om det då som Migrationsverket fick ögonen på Jean? Känner själv igen stilen från svenska myndigheter – i mitt fall Arbetsförmedlingen – som inte gör någonting för en så länge man inte vänder sig till dem i god tro om att få hjälp och samarbeta. Då får de ögonen på en, och belägger en med en massa mer eller mindre kafkaartade straffuppgifter.

Advokaten frågar polisen om den här saken med pengarna; det verkar nytt också för honom.

Advokaten håller sedan sitt slutanförande, som är ganska långt men stringent och sammanfattar det som redan sagts under förhandlingen som talar för att Jean ska släppas fri. Ett skäl är att det är långt till Flen där Jean är förvarstagen nu. Ingen kamrat har möjlighet att åka två timmar dit och två timmar hem för att hälsa på. Tidigare förvarades Jean i Märsta, i närheten av sina vänner och bekanta.

- Ingen har ju påstått det, men jag vill ändå påpeka att Jean Kabuidibuidi inte är en brottsling, säger advokaten.

Polisen å sin sida sammanfattar sitt yrkande med att Jean har haft god tid på sig att lämna Sverige sedan beslutet om hans utvisning blev fattat, men att han inte gjort det frivilligt. Dessutom “får det anses stötande om en person motsätter sig ett myndighetsbeslut” som Jean gjorde den gången då han gjorde motstånd på Arlanda. Enligt polisen “styrde Jean över situationen som uppkom själv”. Jeans bedyranden under förhandlingen att han kommer att avresa till Kongo frivilligt har ringa trovärdighet. På grund av Jeans förhållningssätt föreligger det därför synnerliga skäl till fortsatt förvarshållning, säger polisintendenten, och avslår också advokatens förslag att Jean ska släppas fri under uppsikt. Dessutom är hustrun och barnen efterlysta av svensk polis, och de har inte, som de sagt, vistats det senaste året på de angivna adresserna. Charter till Kongo går i mitten av februari, säger polisen.

Jag får en tanke på SL:s skyltsystem. Alla som reser kollektivt i Stockholm vet att tre minuter gärna blir fem minuter, och åtta minuter, som plötsligt blivit tjugo minuter, när man väntar på tåget. Med erfarenhet av de senaste månadernas framskjutna processer och utvisningsdatum förefaller uppgiften om detta nya datum, för mig, ha “ringa trovärdighet”.

Domaren, som knappt talat under hela förhandlingen, ger avslutningsvis ordet till Jean ifall han vill lägga till någonting.

Jean bemöter polisens slutanförande och förnekar att han gjorde motstånd vid det första avvisningsförsöket. Däremot bad han till Gud att rädda hans liv. Jean håller ett långt slutanförande där ett större perspektiv ges utrymme än i polisintendentens bild av avvisningarna. Jean understryker igen att han aldrig hållt sig gömd, att han bott på samma adress i nio år, att han är en offentlig person i Stockholm och att han kommer att infinna sig regelbundet i kyrkan.

Pläderingen är känslosam att höra på, och några av åhörarna muttrar till varandra. En man pratar med kvinnan bredvid. Domaren säger: Får jag be åhörarna… Hon blir avbruten av en väktare: Du får vara tyst! Annars får du gå ut!

Deras två helt olika tonlägen mot den pratande mannen är en illustration av en realpolitik som rör sig med olika föreställningar om vad det är flyktingärenden handlar om och i vilken situation människor man möter befinner sig. Å ena sidan är ett ärende som Jeans komplext, eftersom domaren har att ta ställning till olika sidor; å andra sidan är det enkelt om man ser till bara den ena sidan. Både den som tycker att det är fel och absurt att låsa in människor, kanske att bestämma över andra människors bostadsort överhuvudtaget, och den som menar att myndigheters beslut alltid ska respekteras oavsett vilka besluten än är, gör det enkelt för sig. Kanske är det så enkelt? Jag funderar mycket över det rent principiellt. Men för domaren, som meddelar beslut i det aktuella fallet imorgon klockan 14.00, är det inte fråga om ett principiellt ställningstagande. Den som vill kan ha med denna domare i sin bön ikväll.

Det går också att uppdatera sig om dagens förhandling på hashtaggen #pastorjean på Twitter. TV4 News kommer också att rapportera.

Jean och hans advokat reser sig efter förhandlingarna

Fågeln är en central varelse i både vår fysiska verklighet och i vår mytologi. När Jennifer, som i vanliga fall bor i Florida, i dokusåpan Allt för Sverige kom till Duvemåla i Småland förundrades hon över fågelsången som hördes hela tiden: “att höra fåglar sjunga och inte musik från högtalare är så fantastiskt att jag nästan inte kan förklara det. Jag förväntar mig att se Snövit komma fram närsomhelst med vilda fåglar på sina axlar”.

Som svenskar tar vi kanske fågelsången för givet. Men om inte så många matade fåglarna om vintrarna i vårt land, säger fågelexperterna, så skulle det finnas en långt mindre artvariation kvar idag.

Hur hör detta ihop med flyktingarna, då? Jo, fågeln används i folkdiktningen som en metafor för flyktingen, den rotlösa människan som inte har något hem. Redan i Ordspråksboken (27:8) står det:

Lik en fågel långt från sitt bo
är en människa långt från sitt hem.

I en värmländsk visa efter Einar Övergaard i Eda (jag har den efter Kay Isacson i Örebro) liknas fågeln vid en resande som går från gård till gård.

Intet till att skära
och intet till att så
och intet till att samla uti ladorna.
Därför får jag fara
som fåglarna di små
som sin föda under himmelen månd taga.

Och när de haver flôgit till dagen den blir grå
då söker di de kvistar att vila sig uppå
I andra hus där får de inte vara.

Den här visan sjunger jag ofta på, den har satt sig (och en annan dag, när jag orkat ta fram inspelningsutrustningen, spelar jag kanske in den så att ni får höra melodin). Och jag kopplar ihop den med det Jesus säger att Gud inte låter ens en sparv falla till marken utan att han bryr sig om det (Luk 12:22-34). Det Jesus säger där har använts som exempel på att fågeln är mindre värd än människan, men man behöver inte stanna där. Man kan se att Jesus uppvärderar fågeln till en betydelsefull varelse.

Fågelmatning är för mig en av de där winwinwin-sakerna som innebär flera goda saker på en gång. Fåglarna får mat, för det första. Det är roligt bara att tänka på, men har man möjlighet att se utfodringsstället från sitt fönster är det rolig underhållning också. Jag drar mitt strå till stacken för biologisk mångfald. Och det kostar litegrann. Inte mycket, och det beror på vad man köper, men några hundra kronor per vinter kan det kosta. Jag offrar alltså någonting. Det tycker jag är viktigt. När jag offrar pengar och tid blir jag påmind om att det kristna livet är att leva för andra.

Och det är i detta, när tanke och handling går ihop i ett, som jag tycker fågelmatningen blir en del av en strävan till medmänsklighet. Det förändrar åtminstone mig i en riktning att leva tjänande för andras behov. Det gör mig till något mer än konsument av upplevelser. Det befriar mig från min känsla av maktlöshet och passivitet, ett livsfarligt känsloläge att hamna i.

Det låter högtidligt, och att berätta såhär om det man gör innebär alltid en risk för självgodhet, men jag tar den risken för att få dela dessa tankar och praktiska tips med er som redan gör eller vill börja med samma sak. Det här är ju en praktisk aktionsblogg!

Såhär gör jag.

Jag har hittat ett bra, undanskymt ställe i en dunge bakom en gammal kyrka. Fåglar vill gärna ha lite buskage runtomkring sin matplats så att de snabbt kan sätta sig i trygghet ifall det kommer en katt eller en rovfågel. Jag brukar inte gå dit varje dag – det är väl upp till var och en men jag brukar lassa på rätt rejält varje gång istället. Nu sedan snön kom har det varit kanske två gånger i veckan. Enligt expertisen behöver man inte göra det svårt för sig. Fåglar gillar det mesta, och man måste inte fortsätta mata på ett ställe där man börjat att mata (ibland tar jag bara med mig två äpplen i fickorna när jag går på en promenad, och slänger i buskarna till koltrasten).

Imorse packade jag ihop en matsäck med följande:

• fyra talgbollar
• ett paket russin
• två äpplen
• en låda solrosfrön (med skal)
• en påse havregryn indränkta i rapsolja
• en bit margarin

Margarinet var en helt vanlig bit som jag bundit in i ett skyddsnät från Systembolaget; de har sådana där att skydda glasflaskor med. Jag band nätet med presentsnöre och lirkade in snöret genom flera hyskor så att margarinet skulle sitta säkert när jag hängde upp det.

En talgboll kostar två kronor styck om man köper det dyraste paketet. Jordnötspåsen kostade en tia, tror jag. Den här som är på bilden hängde jag upp förra helgen. Jag har sett fåglar på den varje gång jag gått förbi men den räcker alltså ett tag.

Huset som ligger bakom fågelmatplatsen råkar vara en del av ett servicehus för äldre. Om de upptäcker skådespelet utanför så sitter de på första parkett, tänker jag. Extra win! Här ser vi också att jag spritt ut matställena längs hela staketet. Det finns starka individer som alltid kommer fram först till maten. När man lägger ut mat på olika ställen ger det bättre odds för de fåglar i flocken som har lägre rang (jag hänger också talgbollarna i olika träd).

Redan när jag höll på och lade ut mat idag hann det fram en koltrasthona och hackade på ett äpple. Hon flög bort förstås när jag tog fram kameran.

Hur gör ni? Brukar ni mata fåglarna?