Jonas Lundströms slutplädering

Det är mycket nu – de tragiska nyheterna och reaktionerna på dem kommer slag i slag. Flyktingkampen håller på att flytta fram sina positioner. Många medborgare vaknar till engagemang med stigande insikt om den ohållbara svenska migrationspolitiken.

Jonas Lundström, 37 år och från Örebro, är en sådan medborgare som de senaste åren radikaliserat sitt engagemang för flyktingar i Sverige. Igår stod han inför rätta vid Attunda tingsrätt i Solna för att ha sprejat färg på en polisbil vid en massutvisning till Irak i september 2011. Jag var närvarande vid rättegången, och kommer att skriva en egen betraktelse. Men så länge kan vi läsa Jonas slutanförande här som han läste inför rätten och åskådarna.

Om du som läser har några frågor till Jonas finns det goda chanser att han svarar när han har tid. Så skriv dina frågor i kommentarfältet om du vill komma i dialog med Jonas!

*

Ali är 20 år gammal när USA under falska förespeglingar invaderar Irak. Som soldat kastas han omedelbart in i striderna, men anar snart svårigheterna i att besegra den amerikanska armén med dess väldiga vapenarsenal, uppbyggd bland annat med hjälp av svensk vapenexport, numera den största i världen beräknat per capita. När Ali dödar för första gången är det något som brister inom honom, och han väljer att desertera. Han flyr till norra Irak och tillbringar där några år hos en avlägsen släkting, men då han märker att det minoritetsfolk som han tillhör är allvarligt hotat, känner han att han måste lämna landet. Han är en av miljoner som flyr en situation där hundratusentals har blivit dödade och många fler drabbats av skador, trauman eller fattigdom.

Efter en svår och bitvis farlig och dramatisk resa anländer Ali till Sverige hösten 2006. Det har gått bra för Ali, han är exempelvis inte en av de cirka 1.500 personer som dör varje år när de försöker ta sig in i Fort Europa. Väl här söker Ali asyl. Tillsammans med 100 andra flyktingar placeras han på en förläggning långt ute på landet. Taket läcker, det är trångt och emellanåt bara 5-10 grader varmt.

Hos Migrationsverket blir han misstänkliggjord och förnedrad, och han har svårt att förstå tolken. Advokaten som Migrationsverket tilldelat honom är inte heller speciellt engagerad. När Ali får avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd så överklagar han först till Migrationsdomstolen och sen till Migrationsöverdomstolen, men utan framgång. Ali bestämmer sig då för att gå under jorden.

Åren som papperslös bli besvärliga. Han får visserligen jobb hos ett företag som städar åt kommunen, men han tvingas jobba 12 timmar om dagen för halva kollektivavtalslönen, och när han klagar hotar chefen med polisanmälan. När Ali ser en polisbil dunkar hans hjärta alltid snabbare, och när han blir sjuk vågar han inte söka vård eftersom han vet att det kan komma att kosta hundratusentals kronor.

En natt är det inbrott i den tvåa där Ali bor tillsammans med fem andra papperslösa flyktingar. En vän på besök som blivit av med sin mobil ringer till polisen utan att Ali vet om det. När dom kommer är dom ointresserade av inbrottet, men griper istället Ali. Överraskad spjärnar han emot, men ger upp när poliserna slår honom. Ali förs till ett så kallat förvar, ett fängelse för flyktingar. Här tillbringar han fyra månader inlåst och övervakad utan besked om vad som ska hända.

Så plötsligt en dag kommer ett gäng poliser. Ali, som gör motstånd, blir drogad, handbojad, fotbojad och får en huva på sig. Han förs till ett specialchartrat flygplan och flygs tillsammans med andra flyktingar till Bagdad till en kostnad av flera miljoner kronor. Efter ett år i Irak bryter en militant grupp sig in där han bor och hugger huvudet av honom i sömnen. Ali lämnar då efter sig en son på två månader.

Ali är en fiktiv karaktär, men hans berättelse består helt av bitar från livsöden hos andra personer jag mött eller känner till.

Men kanske så har Ali sen han kom till Sverige inte bara mött kyla, utan också människor med en annan syn på världen.

Kanske fick han vård hos en ideell organisation som ger vård till papperslösa. Kanske fick han bo hos någon kristen familj.

Kanske hade han en svensk vän som hjälpte honom med papper och myndighetskontakter. Kanske fick han stöd i arbetarkampen hos syndikalisterna.

Kanske hörde han 50 personer som ropade ”No Borders, No Nations, Stop Deportations” utanför förvaret.

Själv har jag varit med utanför förvaret i Märsta åtminstone 6-7 gånger. Jag har använt icke-våld och försökte länge föra en vänlig dialog med poliserna, samtidigt som jag tillsammans med många andra velat försvåra deportationerna genom att fysiskt gå emellan. Under dom här aktionerna har jag blivit släpad, slagen, knuffad, hotad med hund, pepparsprayad, batongad och lurad. Jag har fått trasiga kläder, en stulen ryggsäck, ett antal blåmärken och två brutna revben.

Den 20 september hade jag med mig en burk rosa spray. Min avsikt den här gången var inte att förstöra bilen, utan att tillfälligt göra den obrukbar för flyktingtransporter. När jag sprayade på rutan blev jag hårdhänt omkulltacklad. Jag gjorde inget motstånd när två – tre poliser satt på mig och tryckte mitt ansikte hårt mot asfalten. Jag gick självmant till bilen och blev förd till Sollentuna polisstation. Där blev jag utskälld, hotad, förolämpad och inlåst i 15 timmar utan möjlighet att ringa hem och berätta vad som hänt, trots att jag fyra gånger blev lovad det. Hannes, min son som är 8 år, sov oroligt och frågade flera gånger ”var är pappa”?

Nu säger polisen och åklagaren att jag har gjort skada. Min fråga till tingsrätten är helt enkelt: Vilka och vad är det egentligen som gör skada i det här sammanhanget?

”Jag gör bara mitt jobb” är en fras som jag hört till leda vid det här laget. Ibland är det faktiskt så att ens arbetsuppgifter, eller kanske bara ens passivitet som svensk medborgare, innebär ett upprätthållande av ett förtryckande system. Det är då det är dags att fråga oss vilka människor vi vill bli. Vill vi vara lydiga tjänare åt ett ruttet system, eller vill vi vara människor och samhällen med ryggrad och empati?

Tack.

About these ads